Över bergen där vinden viskar

När jag var barn, brukade min far berätta historier om ett dolt pass högt uppe i bergen där vinden alltid sjöng. Han sa att den som lyssnade noga kunde höra svar på sina innersta frågor.

Åren gick, men min nyfikenhet brann fortfarande. Jag bestämde mig för att vandra dit ensam, trots varningarna om att vissa istället förlorade sig i dimmorna och aldrig återvände.

Vandringen var hård. Stigen blev smal och stenig, och vinden blev starkare ju högre jag kom. Ibland kändes det som om själva naturen försökte tala till mig, viska hemligheter eller varna mig för något okänt.

När jag nådde passet fanns där inget mer än en kall tystnad som plötsligt fyllde mig med både frid och oro. Jag försökte finna mening i tystnaden, men det var som om luften självt vägrade att ge svar.

Istället för klarhet kom en känsla av tomhet och ett starkt behov att acceptera det obekanta. Jag satte mig ner för att bara känna vinden utan att försöka förstå den.

Hemresan var lång. Jag var inte samma person som när jag steg upp för berget. Jag förstod att vissa frågor kanske inte skulle få svar, men det gjorde inte resan mindre värdefull.

Tillbaka i byn berättade jag knappt om min upplevelse. Orden räckte inte till. Men varje kväll, när vinden blåser genom träden, påminns jag om att äventyret inte alltid handlar om att hitta svar – ibland räcker det att våga lyssna och vara i det ovissa.