Skogens tysta sång

Jag stådde stilla vid kanten av den täta skogen och lyssnade noga.

Det var inte djurens röster eller vinden som fångade min uppmärksamhet, utan en nästan omärklig vissling som verkade komma från själva träden.

Det fick mig att tänka på alla historier om skogens hemligheter, saker som bara de riktigt tysta kunde höra. Jag kände en oväntad nyfikenhet, något som krävde att jag skulle stanna kvar och verkligen försöka förstå.

Dagen gick och jag vandrade längs sly och mossa, men viskningen förändrades aldrig. Den var inte klar eller stark, mer som en mjuk melodi som vandrade mellan grenarna. Jag frågade mig om det bara var min fantasi, men något inom mig sa att det var verkligt.

Jag mötte ingen annan, och det kändes som om skogen höll andan för att inte störa sin egen sång. Det blev en stund där tid och plats förlorade sin vanliga mening.

När mörkret började lägga sig bakom träden, lämnade jag platsen utan att förstå allt jag hört. Frågan om vad viskningen egentligen var, lämnade mig kvar med en sorts förening till naturen jag aldrig tidigare känt.

Kanske var det bara skogens eget sätt att säga att det finns saker som inte alltid kan förklaras, men som vi ändå kan känna. En tyst påminnelse om att lyssna – inte bara med öronen, utan med hela oss själva.