Stolen tid i vardagens brus

Tiden verkade försvinna mellan Anna-Lisas fingrar den där eftermiddagen.

Hon satt på bussen på väg hem från jobbet när tankarna började driva mot något helt annat – den där gamla klockan hemma som alltid gått i otakt.

I stället för att känna stress av rusningen omkring sig, fann hon en oväntad ro i att observera människorna runtom. En ung man som med koncentration läste en tidning, en äldre dam som försiktigt höll sin väska nära sig.

Plötsligt började hennes mobil ringa, och med ett snabbt svep tystade hon den – det kunde vänta.

Reflektionen över hur ofta livet rusar utan att vi tar oss tid att bara finnas där, i en stund, blev tydligare än på länge. Ingen stor händelse krävdas för att skapa den känslan.

När hon steg av bussen kände hon en lätthet, kanske hade denna tysta resa gett henne något oväntat – ett ögonblick av äkta närvaro mitt i vardagens tempo.

Hon gick de sista metrarna hem och ägnade en minut åt att lyssna på ljuden från sin gata – vinden som lekte med löven och det avlägsna ljudet av barnskratt.

Det var en stund utan stora beslut, utan drama eller krav. Bara en stilla påminnelse om att ibland är den främsta handlingen att släppa taget om allt annat och bara vara.