Ljudet från tomma korridorer

När klockan ringde för lunchrast, var skolans korridorer plötsligt ovanligt tysta. Julia stod vid sitt skåp och undrade vart alla tagit vägen.

Dagen innan hade en ovanlig regel införts – inga samtal eller ljud under rasterna för att hjälpa elever att fokusera bättre. Många hade klagat på att det kändes konstigt och ensamt.

Julia försökte vänja sig, men saknade ljuden av skratt och prat. Hon kände sig märkligt isolerad, som om hela skolan var fast i en osynlig bubbla.

Istället för att gå till matsalen rotade hon fram sin bok och satte sig ensam vid ett bord, lyssnande på sina egna andetag.

Under de tysta dagarna började Julia inse att hjärnan verkade arbeta annorlunda. Hon märkte små saker hon aldrig lagt märke till förut – ljudet av en penna mot papper, stegen av någon som gick längre bort, hjärtat som slog i bröstet.

Hon skrev ner sina tankar i sin dagbok, som plötsligt blev ett sätt att möta tystnaden, och inte bara fylla den.

Skolans nya regel var inte populär, och snart släppte den igen. Men för Julia kvarstod ett lugn hon aldrig väntat sig – en påminnelse om att tystnad ibland kan vara viktigare än ljud.

Hon förstod att alla inte måste prata hela tiden, och att det fanns värme i stillheten som inte behövde ord för att existera.

När skolans korridorer till slut fylldes med röster igen, kände Julia på något sätt en djupare koppling till sig själv, som om tystnaden hjälpt henne att hitta en ny plats i världen.