En tågfärd genom dimman

Morgonen var tyst när Eva klev ombord på det lilla tåget som skulle ta henne genom de dimmiga bergen. Hon hade sett fram emot resan i veckor, inte för att nå ett särskilt mål, utan för att njuta av den långsamma rörelsen och landskapets skiftningar.

Tåget rullade sakta fram och dimman tätare, och Eva kände en lätt oro blandad med spänning. Plötsligt stannade tåget utan förvarning, och ingen förklaring gavs i högtalarna. Några resenärer började prata oroligt, medan andra bara satt tysta och väntade.

Eva bestämde sig för att gå ut på perrongen. Dimman gjorde allt osynligt och tystnaden blev nästan påträngande. Hon tittade ut mot bergen och märkte en liten bäck som porlade i närheten – något smått och vackert i det stora och mystiska.

När tåget åter började röra sig, såg Eva hur dimman sakta lättade och avslöjade ett landskap som var mer magiskt än något hon väntat sig. Resan blev en påminnelse om att ibland är det just de oväntade pauserna och det okända som ger mest att tänka på.

Hon kände inte längre någon stress att nå fram, utan uppskattade istället stillheten och möjligheten att bara vara där, på tåget, mitt i dimman.