Den oväntade smaken av tystnad

Maten på bordet framför mig såg enkel ut — bara en skål med kokta grönsaker och en skiva bröd. Men doften var annorlunda, nästan lugnande.

Jag satt ensam i det lilla köket till den gamla stugan, långt från stadens brus. Min farmor hade alltid lagat mat som fyllde rummet med ljudet av liv, men idag var allt tyst.

Hon hade försvunnit tidigare samma år, och det var jag som nu försökte följa hennes steg i köket. Men istället för att bara slå på spisen och fylla huset med ljud, tog jag fram en gammal bok med hennes recept och satte mig ner.

Det var något konstigt med maten den dagen. Ingen hade lagat den, ingen smakade den, ändå kändes det som om hon var där, i doften och i tystnaden. Varje tugga var en påminnelse, men också en gåta.

Jag började förstå att ibland handlar mat inte bara om att äta eller laga, utan om att vara stilla nog att minnas. Att smaka på något som inte längre finns, utan att desperat försöka fånga det.

Ingen annan behövde komma för att dela måltiden. Det var en stund för mig själv, utan ord, där maten blev en bro mellan då och nu.

När skålen var tom och kvällen närmade sig, reste jag mig utan det vanliga rus av glädje eller sorg. Bara en stilla känsla av att vissa smaker kanske är menade att kännas, inte förstås helt.

Det var ingen avslutning, men kanske ett nytt sätt att möta det som är förlorat utan att behöva fylla tomrummet med fler ljud eller ord.