Stunder i den oväntade kön

Under en regnig lördag bestämde jag mig för att handla mat i en liten butik i stadens utkant.

Butiken var trång och alla verkade ha samma idé som jag — att fylla sina skåp inför veckan.

När jag ställde mig i kön märkte jag hur lång den var och hur tålamodet började prövas. Framför mig stod en man som verkade förvirrad över hur kassasystemet fungerade. Han försökte betala med en kupong som visade sig vara gammal.

Personalen diskuterade vänligt med honom, men kön växte snabbt bakåt, och några började sucka högt.

Jag började fundera på varför något så vanligt som att handla ibland kan skapa små stunder av irritation och förståelse på samma gång.

När mannen till slut fick hjälp och betalade, vände han sig mot oss i kön och bad om ursäkt för fördröjningen. Istället för ilska möttes han av ett skratt från en äldre kvinna bakom honom som sa: "Alla kan ha en dålig dag, eller hur?"

Jag insåg att denna lilla oväntade paus i vardagen fick mig att reflektera över hur vi alla ibland behöver lite mer tålamod och medkänsla, särskilt i platser där människor kommer nära varandra.

Kön fortsatte långsamt framåt, regnet utanför ökade, men inne i butiken kändes luften lite lättare. En stund som började med irritation slutade i en tyst gemenskap av förståelse, utan att någon egentligen behövde säga mycket mer.

Jag gick därifrån med fler varor än planerat, men också med en känsla av att vi alla, även i vardagens små prövningar, kan hitta något mänskligt att hålla fast vid.