Morgondimman vid sjön

Jag vaknade tidigt en lördag morgon och bestämde mig för att ta en promenad vid sjön nära mitt hus. Det var något speciellt med luften den dagen, kall och frisk, och en tjock dimma låg som ett täcke över vattnet.

När jag gick längs stigen såg jag hur ljuset långsamt förändrades. Fåglar sjöng svagt, men allt kändes tyst och stilla, nästan som om naturen höll andan.

Plötsligt hörde jag rörelser bland träden. Jag stannade och tittade noga, men det var bara en ensam hjort som försiktigt drack vid vattenkanten. Jag försökte röra mig försiktigt men lyckades knappt andas för att inte skrämma bort den.

Dagen fortsatte med att dimman långsamt lättade, och jag satt på en sten och bara betraktade den lugna sjön och de små vågorna.

Jag lade märke till hur allt var i rörelse, även om det var svårt att se först. En liten fisk som hoppade, löv som sakta föll från träden, och en svag vind som rörde vid gräset.

Den morgonen kände jag en djup ro och en stark koppling till naturens tysta rytm.

Jag tänkte inte på jobb eller andra bekymmer, bara på det enkla och vackra runt omkring mig.

Inget särskilt hände förutom att tiden gick, men upplevelsen stannade kvar i mig länge efteråt. Det var en påminnelse om hur små, tysta ögonblick kan ge ett nytt perspektiv, utan att allt behöver förändras eller förklaras.

Morgondimman vid sjön blev en paus i vardagen, en stund av stillhet som jag visste att jag skulle minnas när livet blev för snabbt igen.