En kväll fylld av hemligheter

Jag minns den kvällen tydligt, fast det nu är flera år sedan. Sofia satt ensam vid bardisken i den lilla jazzklubben, hennes ögon följde rytmen av musiken.

Det var inte platsen där man förväntade sig kärlek, men där, i mörkret och ljudet, träffade hon Leo. Han såg inte ut att höra hemma där, klädd i en enkel skjorta medan andra dansade i färgglada kläder.

De pratade inte mycket. Istället delade de hemligheter i korta meningar, som att ord kunde räcka utan att förklara allt. Sofia kände något flyktigt, som vinden som sveper förbi, och hon visste att kvällen inte skulle bli som andra.

När musiken tystnade reste sig Leo plötsligt och gick mot utgången. Sofia ville ropa efter honom, men orden fastnade i halsen. Hon följde efter på avstånd, men när han försvann i natten, förstod hon att vissa möten är menade att vara just det - möten, inte historier.

Dagarna efter försökte hon minnas hans röst och leende, men det var som att han var en dröm som redan försvann. Kanske var det här en kärlek som aldrig skulle börja, men som ändå lämnat ett spår i hennes hjärta.

Det finns något vackert i att vissa historier lämnas öppna, utan slut. Kanske ibland är det just det ovissa som gör minnet starkare.