Den tysta middagen

Jag heter Erik, och i kväll bestämde hela familjen att vi skulle äta tillsammans utan prat.

Det var svårt i början. Mamma, pappa, min syster och jag satt runt bordet. Inga ord, bara ljudet av bestick och mat.

Jag kände mig konstig. Vanligtvis pratar vi mycket under middagen. Nu såg jag på mamma som log lite och på pappa som tittade ner i sin tallrik.

Min syster började rita på en liten lapp. Hon gav den till mig. Det stod: "Det är tyst, men jag tycker om att vara med er."

Jag skrev tillbaka: "Jag också. Det känns annorlunda men bra."

Under kvällens gång märkte jag hur jag såg mina föräldrar på ett nytt sätt. Utan ord kunde jag tänka på hur trötta de var efter jobbet.

När maten var klar reste sig mamma och sa att hon var glad att vi pratat utan röster. Pappa skojade och sa att nästa gång kan vi försöka utan mobiltelefoner.

Kvällen slutade utan den vanliga pratstunden men med en känsla av lugn och närhet som jag inte förväntat mig.

Jag lärde mig att ibland behövs inga ord för att förstå varandra och att tystnad kan vara ett sätt att vara tillsammans.